|
Av den tyska författaren Heinrich Böll,
som fick nobelpriset i litteratur 1972.
Denna kortnovell ingår i samlingen "När kriget var slut"
(Norstedts 1974, översättning Ulrika Wallenström).
I en hamn på Europas västkust ligger en
fattigt klädd man i sin fiskebåt och dåsar. En flott klädd turist sätter
just i en ny färgfilm i sin kamera för att fotografera den idylliska
tavlan: blå himmel, grönt hav med fredliga snövita vågkammar, svart bröd,
röd fiskarmössa. Klick. En gång till: klick, och eftersom alla goda
ting är tre, och det är bäst att ta det säkra före det osäkra, en
tredje gång: klick.
Det spröda, nästan fientliga ljudet väcker
den dåsande fiskaren som sömnigt rätar på sig, sömnigt fiskar efter
sitt cigarettpaket, men innan han funnit det han söker har den ivrige
turisten redan hållit en ask framför nästan på honom, inte direkt
stoppat cigaretten i munnen på honom men lagt den i hans hand, och ett fjärde
klick, cigarettändarens, avslutar den brådskande artigheten. Genom det
överdrivna i denna flinka artighet, detta för mycket av det goda som
knappast går att mäta och som man aldrig kan sätta fingret på efteråt,
har det uppstått en irriterande förlägenhet som turisten - kunnig i
landets språk - försöker överbrygga genom ett samtal.
"Ni kommer att få fin fångst
idag."
Huvudskakning från fiskaren.
"Men jag har hört att vädret är
gynnsamt."
Huvudnickning från fiskaren.
"Ni ska alltså inte fara ut?"
Huvudskakning från fiskaren, stigande
nervositet hos turisten. Förvisso ligger den fattigt klädde karlens väl
honom varmt om hjärtat; sorger över det försuttna tillfället gnager
honom.
"Å, ni mår inte bra?"
Äntligen övergår fiskaren från teckenspråk
till talade ord.
"Jag mår alldeles utmärkt", säger
han. "Jag har aldrig mått bättre."
Han reser sig, sträcker på sig, som om han
ville demonstrera hur atletiskt byggd han är: "Jag mår alldeles
fantastiskt bra."
Turistens ansiktsuttryck blir allt
olyckligare, han kan inte längre hålla tillbaka den fråga som så att säga
hotar att spränga hans hjärta: "Men varför far ni inte ut då?"
Svaren kommer prompt och knappt. "Därför
att jag var ute redan i morse."
"Var fångsten bra?"
"Den var så bra, att jag inte behöver
fara ut en gång till, jag fick fyra humrar i min korgar, nästan två
dussin makrillar..."
Fiskaren som äntligen blivit vaken, töar
nu upp och klappar lugnande turisten på axeln. Han tolkar dennes
bekymrade ansiktsuttryck som ett uttryck för visserligen onödiga men ändå
rörande sorger.
"Jag har till och med nog för imorgon
och i övermorgon", säger han, för att lätta främlingens sinne.
"Får jag bjuda er på en av mina?"
" Ja, tack."
Cigaretter sticks i munnar, ett femte klick,
främlingen skakar på huvudet och sätter sig på båtkanten, lägger ifrån
sig kameran, ty nu behöver han bägge händerna för att ge eftertryck åt
sina ord.
"Jag vill ju inte blanda mig i era
personliga angelägenheter", säger han, "men föreställ er att
ni for ut en andra, en tredje, kanske till och med en fjärde gång idag,
och ni skulle få tre, fyra, fem, kanske rentav tio dussin makrillar ... föreställ
er det."
Fiskaren nickar.
"Ni skulle", fortsätter turisten,
"fara ut två, tre, kanske fyra gånger inte bara idag, utan imorgon,
i övermorgon, ja varje gynnsam dag - vet ni vad som skulle hända?"
Fiskaren skakar på huvudet.
"Ni skulle senaste om ett år kunna köpa
er en motor, om två år en båt till; om tre eller fyra år kunde ni
kanske ha en liter kutter, med två båtar eller kuttern skulle ni
naturligtvis få större fångst - en dag skulle ni ha två kuttrar, ni
skulle ...", entusiasmen gör att rösten sviker honom ett par ögonblick,
"ni skulle bygga ett litet kylhus, ett rökeri kanske, och sen en
konservfabrik, flyga omkring med egen helikopter, lokalisera fiskstimmen
och dirigera era kuttrar via radio. Ni kunde förvärva laxrättigheter,
öppna fiskrestaurang, exportera hummern direkt till Paris utan mellanhänder
- och sen..." - åter mister främlingen målföret av entusiasm.
Semesterglädjen har nästan runnit av honom, och bedrövad i sitt
innerstan skakar han på huvudet medan han ser ofångade fiskar muntert
hoppa i tidvattnet som fredligt rullar in mot stranden.
"Och sen", säger han, men åter
blir han stum av upphetsning. Fiskaren dunkar honom i ryggen som man gör
med ett barn som satt i vrångstrupen.
"Ja, sen?" frågar han tyst.
"Sen", säger främlingen med
stilla hänförelse, "sen kunde ni lugnt sitta här i hamnen, dåsa i
solen - och se på det härliga havet."
"Men det gör jag ju redan nu", säger
fiskaren, "jag sitter lugnt i hamnen och dåsar, det var bara ert
klickande som störde mig."
Tankfull gav sig turisten av därifrån, en
lärdom rikare, ty han hade också en gång trott att han arbetade för
att en dag inte behöva arbeta mer, och han kände inte längre ett spår
av medlidande med den fattigt klädde fiskaren, bara en smula avund. |
