Blå Boken

Uppträdande utom tjänsten

Några råd och anvisningar för Kungl Krigsskolans kadetter och arméns yngre officerare

1968 års upplaga

 



Avskriften är gjord med samma stavning och ordalydelse som i originalet. Typsnittet är valt för att i möjligaste mån likna originalet.
Syftet är att ge allmänheten en uppfattning om hur officerare utbildades på 1960-talet för att kunna uppträda utom tjänsten på ett korrekt sätt. Det visar också vilka etikettsregler som då gällde. 
Kamratskapet inom officerskåren har jag alltid upplevt som mycket gott (kanske tack vare denna bok) och det är det man saknar mest vid pensioneringen.

 

Innehåll

Förord

I     Uppträdande i allmänhet
      Grunder
      Personlig puts
      Språket, samtal
      Befälets skyldigheter beträffande underordnades personliga uppträdande
      utom tjänsten
      Uppträdande i övrigt krigsmän emellan

II    Uppträdande offentligt
      På gatan, hälsning presentation m m
      Vid högtidligheter
      På restaurang, teater, biograf, konsert och på tåg, spårvagn m m

III   Uppträdande i enskild krets
      I allmänhet
      Visiter, visitkort
      Inbjudan, svar och tack
      Bjudning, middag, dans

IV    Korrespondens

V     Diverse
      Klädsel
      Bordsskick
      Umgänget med spritdrycker
      Blommor
      Drickspengar

 

Förord

Här givna råd och anvisningar för uppträdande utom tjänsten avser icke att skapa någon speciell militär form för uppträdande i umgänget med övriga medborgare. För en militär gäller i princip inga andra regler än de som är giltiga för hövliga och väluppfostrade människor över huvudtaget.

I tjänsten måste relationerna mellan militär personal av olika grader präglas av vissa bestämda former. I detta häfte har förhållanden i tjänsten berörts, endast där det synts lämpligt och nödvändigt att särskilt påvisa bestämda skiljaktigheter mellan uppträdandet utom och i tjänsten.

I det följande givna råd och anvisningar är icke att betrakta som oeftergivliga regler. Vissa former i umgänget kultiverade människor emellan är dock allmänt vedertagna. Dessa former måste man behärska. Därutöver finns många regler, som det i umgängeslivet är av värde att känna till. I de fall man helt saknar regler och hållpunkter får man handla efter sitt sunda förnuft.

Grundregeln vid allt umgänge med andra människor är att visa hänsyn och att vara hövlig och vänlig.

 

IUppträdande i allmänhet

Grunder

1. Den i uniform klädde drar alltid uppmärksamhet till sig, desto mera ju mindre aktar på sig själv. Han bör därför alltid betänka, att han representerar det förband eller den kår, vars uniform han bär. Hur uppträdande i tjänsten skall vara finner man bl a i TjRK. Under denna skall man städse söka skapa förtroende hos allmänheten för den militära chefen. Som människa är det främst utom tjänsten som krigsmaktens befäl kommer i beröring med allmänheten. Av det sätt, på vilket befälet uppträder, bedömer utomstående personer krigsmakten och i varje fall befälskåren i dess helhet.

2. Några särskilda regler för uppträdandet vid civil klädsel kan knappast ges. Samma krav på god hållning och personlig prydlighet bör ställas på den civilklädde som på den uniformsklädde. Vad som i fortsättningen sägs om uppträdandet gäller i regel såväl för uniformsklädd som för civilklädd.

3. Det är naturligt, om den militära skolningen påverkar personalens egenskaper på så sätt, att en militär har "pli på sig", dvs har god hållning, är vårdad till sitt yttre och även utom tjänsten är artig och uppmärksam samt utan att vara framfusig - öppen och frimodig. Andlig och lekamlig stelhet är oarter, som bör motarbetas.

Till ett gott uppträdande hör även, att man är välvillig och hjälpsam, anspråkslös i medgång och behärskad i motgång.

Uppträdandet bör anpassas till miljön. Vad som kan vara på sin plats vid högtidligare tillfällen kan ofta verka uppstyltat vid mindre högtidliga. Mycket av det som är både lämpligt och trevligt i vardagslag måste undvikas när det är fest.

Personlig puts

4. Man kan vara ursäktad, om puts och prydlighet efter utetjänst tillfälligt icke är tillfredställande. Vid tjänstens början varje dag skall dock uniformen vara hel och ren och tillbehören väl putsade.

Utom tjänsten finns sällan ursäkter för bristande puts. Vad som nedan sägs är begränsat till korta påpekanden om den yttre prydligheten.

5. Man bör - även under fältförhållanden - vara rakad (man rakar sig i regel på morgonen för att vara snygg hela dagen) och ha välvårdat hår. Skäggstubb samt långt och yvigt hår gör alltid ett ovårdat intryck. Det är icke något bevis på "fältmässighet" att vara försumlig i dessa hänseenden. Tvärtom!

I tjänsten kan man ofta bli smutsig. Utom tjänsten kan och skall man hålla sig ren.

6. Prydligheten och renligheten får icke inskränkas till det yttre utan skall gälla hela personen. Det är störande för omgivningen, om man uppträder i solkig krage eller skjorta, opressad halsduk eller med smutsig näsduk.

Transpirationslukt är ofta starkt besvärande för medmänniskorna. Iakttag därför noggrann hygien och använd vid behov medel mot transpiration. Vädra uniformer och kostymer så ofta som möjligt, så att lukten inte biter sig fast i tyget. Tvätta åtminstone vapenrockar och kavajer kemiskt då och då.

Av personal i uniform har man rätt att fodra oklanderlig personlig puts i alla hänseenden.

Språket, samtal

7. Språket och sättet att tala röjer i många fall en persons kultur och hyfsning. Bullersamt tal, kanske understött av svordomar och andra grovheter, avslöjar ofta den svage, som vill häva sig. "Tomma tunnor skramlar mest!"
Tala naturligt och inte i "kommandoton".
Man bör i sitt tal vara taktfull och hellre göra sig känd som en god "lyssnare" än som en pratmakare. Undvik att tala för mycket om egna förhållanden.
I samvaro med obekanta bör man sträva efter att - utan att fråga för mycket och utan att ingå på rent personliga förhållanden - utfinna vad de intresserar sig för. På så sätt kan man kanske finna något gemensamt intresse.
Man skall i övrigt söka att med nyttigt tankeutbyte - ibland i skämtets form - befordra samvaron.

8. Samtal mellan personer av samma yrke kommer även utom tjänsten, ofta att beröra det gemensamma arbetet. Det är naturligt och riktigt. Många för tjänsten nyttiga uppslag har väckts, och många utvägar att motarbeta brister har kommit fram vid diskussioner inom kamratkretsen.
Undvik dock att "tala tjänst" i sällskap med utomstående, som ej äro intresserade därav. Det är oartigt, och man riskerar att tråka ut sin omgivning. Även om officersfruarna ofta är både intresserade och väl insatta i tjänstefrågor bör dessa behandlas ytterst restriktivt i damers närvaro liksom ordergivning i varje form bör undvikas på mässen - allt av trivselfrämjande skäl.
Då man "talar tjänst", bör man - liksom även vid andra samtal - vinnlägga sig om att vara vederhäftig och positiv samt motarbeta ovederhäftighet och kverulans. Kritik är av nytta. Den skall emellertid alltid tjäna ett positivt syfte. Kverulans och skvaller bör icke tålas. Man skall våga framföra en egen personligt genomtänkt uppfattning och med sakskäl och hovsamhet stå för denna.

Man skall dock undvika att vara påstridig - okunnighet och påstridighet gå ofta hand i hand - även som att uttala sådan personlig kritik mot icke närvarande, som man icke är beredd att stå för i deras närvaro. Det är självfallet också olämpligt att såra eller göra sig lustig på annans bekostnad av någon närvarande. Skulle någon fela i detta avseende bör den som skämtet går ut över, icke "ta vid sig"; den felande rättas bäst därigenom.

9. Tala icke ohämmat om tjänsteförhållanden (aldrig om förtroliga eller hemliga förhållanden), då obekanta kan lyssna. Ingrip mot kamrater som felar i detta avseende.

Befälets skyldigheter beträffande underordnades personliga uppträdande utom tjänsten

10.Befälet måste såväl i som utom tjänsten söka vara ett föredöme för övriga krigsmän. Befäl har därtill skyldighet att påtala försummelser från underordnades sida i deras uppträdande och skick på sätt som närmare anges i TjRK.

Nödgas man ingripa mot underordnad, skall detta göras på ett behärskat och grannlaga sätt; den felande skall rättas, icke såras. Man måste dock göra sig åtlydd.

11.Orsaker till ingripande mot underordnad kan vara att den underordnade uppträder störande, är onykter, slarvigt klädd eller dylikt.

Måste man ingripa mot onykter underordnad på allmän trafikerad plats, bör man om möjligt beordra någon, som är likställd med den felande att undanföra honom lämpligen till hans förläggning. I svårare fall bör polishjälp tillkallas.

I övrigt kan den felande i regel lämpligen rättas genom direkt tillsägelse, eventuellt sedan man utan att väcka uppseende fört honom avsides. I svårare fall antecknas nummer och namn samt avges rapport enligt bestämmelserna i TjRK.

Uppträdande i övrigt krigsmän emellan

I allmänhet

12.Svensken är när han umgås med obekanta och överordnade av naturen ofta reserverad och stel. Han har ofta svårt att vara naturlig och öppen. En del har benägenhet att genom ett uppträdande, som avviker från andras, ja rentav genom ohövlighet mot sin omgivning, hävda sig själva.

Det finns icke någon möjlighet att genom instruktioner åstadkomma ändring i detta. Men en ändring är önskvärd i syfte att - på sätt som närmare antytts i förordet till dessa anvisningar - nå otvungenhet utom tjänsten och i kamratlivet, utan att disciplinen i tjänsten därför blir eftersatt.

Inom det militära kamratlivet kan detta mål nås, främst genom att de överordnade, eller i varje fall de till levnadsåldern äldre visar vägen. De yngre måste å sin sida söka vara naturliga och frimodiga utan fjäsk eller familjäritet men med den artighet, som samvaron med till levnadsåldern äldre kamrater naturligen bjuder. Inställsamhet mot överordnad för att på så sätt vinna fördelar eller uppskattning får icke förekomma eller godtas liksom heller icke att "smälla med klackarna". Mellan äldre och yngre bör, efter hand som bekantskapen utvecklas, en naturlig "avveckling" ske av den särskilda artighet, som den yngre bör visa den äldre. Initiativet härtill tas av den äldre.

En chef är skyldig att ge sina underlydande handledning, att skaffa sig kännedom om deras personliga förhållanden och att i god tid söka rätta misstag i och utom tjänsten. Sådan kännedom kan ofta inhämtas genom kamratlig samvaro utom tjänsten på mässar och eljest. De underlydande bör med fullt förtroende kunna vända sig till sin chef för att få råd.

Anvisningarna i det följande inskränka sig till att ge ledning beträffande de särskilda former i samvaron, som ett gott uppträdande av hävd kräver.

13.Av vikt för en god anda bland krigsmän är, att hälsning utförs och besvaras på ett korrekt sätt.

14.Vid första sammanträffandet med överordnad eller likställd skall man förställa sig. Måste man föreställa sig för flera, bör man börja med den äldste. Är den överordnade uniformsklädd och avsevärt äldre, bör detta ske sålunda: "Överstelöjtnant, Fänrik Lundborg anhåller att få hälsa." Eljest kan det i regel räcka att man nämner sitt namn (jfr 32).

Vid sammanträffande t ex på en kommendering med en äldre officer, som man känner, eller med en äldre regementskamrat, är det artigt att hälsa på följande sätt: "Major, Fänrik Lundborg anhåller att få hälsa." På samma sätt handlar en kadett som t ex på en övning eller vid ett studiebesök möter en regementskamrat.

För förman i tjänsten däremot anmäler man sig enl bestämmelser i TjRK. Bär den äldre icke handskar, tar den yngre vid handslag av sin, dock först då det blir aktuellt att ta i hand, till vilket den äldre tar initiativet.

Man bör icke överdriva seden att ta i hand.

När man i tjänsten sammanträffar med olika slag av servicepersonal vid förbandet som t ex husmor, förådsförman, sjuksköterska, förman i målboden, lotta, bilkårist etc bör man också föreställa sig och växla ett vänligt ord. Intet underlättar så den dagliga tjänsten som en god personalkännedom parad med en personlig välvillig behandling. Dagofficersveckan är ett bra tillfälle att idka sådan personalkontakt.

15.Vid titlars användande i och utom tjänsten tjänar anvisningar till ledning.

Titlar användas vid tilltal framför trupp mellan befäl, oavsett om titelbortläggning ägt rum.
H.M. Konungen och H.M. Drottningen tilltalas med "Ers Majestät", övriga kungliga personer med "Ers Kungliga Höghet".
Riksmarskalken, stats- och utrikesministrarna tilltalas med "Ers exellens" eller "Exellensen", statsråd i övrigt med "Statsrådet".
Person med adelstitel (greve, friherre) föredrar ofta denna framför andra titlar. I talspråket användes dock icke "friherre" utan "baron" (däremot säger man icke "baronessan" utan "friherrinnan").
Alltmer sällan och då som regel endast när det gäller äldre damer tilltalas dessa med titlar, som har anknytning till mannens yrke, t ex "generalskan", "överstinnan", "statsrådinnan" osv. I övrigt säger man "fru", åtföljt av namnet eller "fröken" åtföljt av namnet. Om kamraternas fruar säger man formellt "Din hustru", "Din fru" eller "Din maka".

17.Titelbortläggning föreslås i regel av den till tjänsteställningen främste. Är åldersskillnaden avsevärd, kan det vara riktigt, att den till levnadsåldern äldre tar initiativet.
Titlar användes icke efter titelbortläggning inom samma och närmast högre och lägre grad eller mellan till levnadsålder eller tjänsteår ungefär jämnåriga. Är man "du" med en person, förändras detta icke, om gradskillnaden genom befordran sedermera förändras.
Om person med högre gradskillnad än vad ovan sagts eller avsevärt äldre person lägger bort titlarna med yngre är det vanligt, att den senare fortfarande använder titel till den äldre, om han ej blir särskilt uppmanad till annat. Han bör då rätteligen använda vederbörandes förnamn.

Man föreslår aldrig titelbortläggning med en dam.

18.Uppträdandet i övrigt krigsmän emellan bör icke avvika från, vad god sed fordrar vid samvaro med andra människor. En god regel för den yngre är emellertid att ge akt på äldre och erfarna personer och ta ledning av deras uppträdande.
Om någon inom en kår bryter mot vad skick och anständighet fordrar bjuder god kåranda, att någon därtill lämpad kårmedlem, oberoende av ålder och tjänsteställning, på ett grannlaga sätt ingriper i tillrättaläggande, vägledande syfte.

De anvisningar av allmängiltig natur, som ges i fortsättningen, gäller även för uppträdande krigsmän emellan.

I mässar

19.Mässen är befälskårens gemensamma lokal, där trivseln fordrar, att den enskilde individen underordnar sig och iakttar de regler, som tradition och god sed utbildat. Är man nytillkommen medlem eller gäst, bör man snarast söka vinna kunskap om gällande lokala regler. Tidigare medlemmar bör vara hjälpsamma härvid. Att ge små tips, att slå sig ned vid nykomnas bord och att väl ta hand om mässgäster bör man göra till en kär plikt. Många friktionsanledningar undviks, och kårandan vinner på om de yngsta från början upplysas om rådande sedvänjor.
Chef bör tillse, att värdiga och inom rimliga gränser otvungna former blir rådande inom mäss.

20.De lokala regler, som bör vara gällande inom mäss och för vilka centralt utarbetade anvisningar icke ges, är bl a regler för hälsning (vid första sammanträffandet och därefter), klädsel (under och efter tjänstetid, vid högtidligare tillfällen, civil klädsel osv), Förhållandena vid måltider, såväl i vardagslag som vid högtidligare tillfällen, mässmedlemmarnas rätt att inbjuda gäster, rökning, servering på annan plats än i ordinarie matsal, tider för mässens öppnande och stängning, rätten att ta tjänstepersonalen i anspråk för ärenden, användning och förvaring av tidningar, tidskrifter och böcker, användning av radioapparat, TV-apparat samt ekonomi.

21.De äldre (äldste närvarande) bör känna särskilt ansvar för de lokala reglernas efterlevnad; Ingen skall dock med stöd av sin ställning som överordnad förkväva en kamratlig samvaro utan i stället på ett naturligt sätt tillse, att reglerna följs.

22.De yngre bör vara hövliga och hjälpsamma, dock icke servila. Hövlighet bör visas på ett naturligt sätt. Överdriven artighet är enbart störande.

23.Även sådana mässmedlemmar som vanligen inta sina måltider på annan plats än mässen, bör understundom äta på mässen. Härigenom vinnes att man lär känna varandra och förhållandena på mässen.

24.När kåren står som värd för en bjudning, kräver god kåranda, att medlem icke uteblir utan giltigt förfall. Det är därför av stor betydelse, att chef tillser, att dessa bjudningar hållas till en sådan kostnad, att alla har möjlighet att närvara. Vid middagar inom kåren bör man vinnlägga sig om att umgås med och lära känna såväl yngre som äldre medlemmar. Likaväl som äldre kårmedlemmar bör söka kontakt med de yngre kamraterna och deras fruar likväl skall icke de yngre officerarna av missriktad blygsamhet sluta sig inom sin krets utan uppmanas t ex att dansa även med äldre officerskamraters fruar. Sällskapsskyldigheterna åvilar alla för att största trevnad skall skapas.

25.Vid större officiella middagar bör kårmedlemmarna infinna sig senast 10 minuter före utsatt tid, för att kåren skall vara samlad, då inbjudna gäster anländer.
Det är icke hövligt att utan särskilda skäl avlägsna sig, innan de äldsta närvarande brutit upp.
Under middagen är kårens medlemmar värdar och bör oberoende av ålder ta hand om gäster, som sitter i närheten.

26.Vid officiella middagar och större middagar inom kåren, utbringas den första skålen för Konungen. Skålen utbringas av den äldste av värdarna och dricks stående. Vid större officiella middagar kan skålen följas av leve (fanfar) och Kungssången.

27.Man bör icke röka till bords, förrän man ser att äldre närvarande börjat. I regel rökes icke till bords förrän huvudrätten är avslutad.

28.För uppträdandet i övrigt vid bjudningar i mäss gäller reglerna 52-58 nedan.

 

                                                  Innehållsförteckning                                             >>nästa sida>>

Skicka e-post till admin(at)poconsulting.se med frågor eller kommentarer om den här webbplatsen.
Senast ändrad: 29 oktober 2011